Resan hem till Stockholm och Q63 på ALBS

Klockan är mitt i natten så det blir en kort uppdatering idag. Jag skriver det här inlägget hemifrån. Visst är det otroligt. Hemma igen efter tre veckor i Lund. Jätteskönt. Sängen lockar kan jag lova.

I morse så beslutade läkarna att vi kunde få åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vi packade ihop alla våra saker, kramade sköterskan adjö och satte oss i bilen. Sebastian fick sitta bak tillsammans med Lotta. Resan hem tog lite längre än nedresan eftersom vi stannade flera gånger för att byta blöjor och mata Sebastian. Det kändes viktigt att han fick komma ur sin barnstol också. Han sitter i samma ställning hela tiden och kan säkert bli stel och få ont. Vi var lite oroliga för hur det skulle fungera med att ha honom i stolen hela resan men det gick hur bra som helst. Vi körde hem på nio timmar med fyra stopp på vägen och han skrek ingenting på hela vägen. Han är otroligt tålig den ungen.

Sebastian är klar att åka.

Hej då avdelning 67 och Lund.

När vi kom fram så mötte sköterskorna oss på avdelning Q63 där vi ska vara ett tag nu. De visar in oss på salen och det blir en otrolig kontrast mot Lund. Här delar man sal med en annan familj och salen är mindre än den vi hade för oss själva i lund. Det finns skenor i taket med draperier för att dela av mellan sängarna men skenan är monterad så att den inte skärmar av bäddsoffan som Lotta ska sova i. Dessutom saknas det draperier så även om den hade gjort det så skulle det inte räcka till. Vi såg nog lite besvikna ut för personalen var måna om att fixa något för att vi skulle kunna trivas. De såg till att vi fick en riktig säng istället för bäddsoffan och den rullade vi in så den täcks av skenorna i taket. Sen hängde vi upp lakan för att skilja av från den andra familjen.
Endast en av oss får sova kvar med Sebastian och Lotta anmäler sig frivillig. Hon säger att hon ändå inte skulle kunna sova ensam hemma. Jag protesterar inte speciellt mycket. Längtar hem. En av sköterskorna frågar Lotta om hon ska ta en av nattens matningar för att hon ska få sova lite mer. Hon får välja på klockan två eller klockan fem matningen. Lotta tar klockan fem. Då får hon sova 5 timmar i sträck om allt funkar. Vi tar en kvällsfika i köket, som är helt ok, innan jag lämnar dem för natten.

Vårt nya krypin på sal 6 avdelning Q63 på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

I morgon ska vi få träffa läkarna. Sköterskorna tycker att Sebastian ser tillräckligt bra ut för att kunna få permission. Då får vi sova hemma och komma till sjukhuset på dagtid för undersökningar. Det vore toppen. Hoppas att läkarna går med på det. Nu är det dags att sova.

//Kennet

En fin dikt kom till oss på mail

Johanna som var här och hälsade på oss igår skickade en dikt till oss på mail idag. Vi tycker den är så fin att den måste nå ut till en bredare publik :)

Till Lotta, Kennet och Sebastian!

En sån liten gosig Sebastian

Som så lyckligtvis fann

En Lotta och Kennet fina

Som tillsammans med de sina

Hållit huvud hjärta och hopp

Högt och starkt non Stop

Trots berg och dalbana fram och tillbaka

Trots tuffa stunder av vaka

Jag är full av beundran stor

Över denna far och mor

Mitt besök igår

Kändes som sprittande vår

Att det har vänt

Att Sebastian har sänt

All sin kraft och styrka 

Till att tveklöst yrka

På sin rätt till existens

Är en sanslös influens

Jag vågade knappt röra

Trots att han mig helt förföra

Mig som bäbis nöjd

Det var en fröjd

Och ett privilegium

Att få vara i samma rum

Som denne kämpe stark

Varje sekund bryts ny mark

Jag bär med mig igår

Varhelst jag står och går

Med en för även för mig stor tröst

Och en klar och stadig röst

Som säkert säger

Det finns petitesser och grejer

Som helt räknas bort

Tiden är för kort

För att inte tas till vara på

Igår verkade allt så

Självklart och sant

Kärlek och vilja är konstant

Tack för att jag fick komma till er

Jag önskar er inget mer

Än all den energi jag fann 

I rummet igår innan jag försvann

Kram Johanna

Tack snälla Johanna och kram tillbaka.

//Kennet, Lotta och Sebastian

Lungdränet borttaget

I natt så sov jag ensam med Sebastian på avdelningen. Lotta var tröttast av oss och fick därför en god natts oavbruten sömn på patienthotellet. Själv så var det sängläge efter maten som serverades klockan 23:00. Det tog nästan en timme att ge honom den och medicinerna. Så jag somnade nog runt halv ett. Klockan två kom nattens skötare in. Det är den enda manliga skötaren på avdelningen, en trevlig figur som kallas för Gullet av övrig personal. Gullet serverade mat och medicin samt kollade puls och saturation. Matning fram till tre och sen fick jag sova fram till fem. Normalt sett vaknar jag ganska lätt så fort personalen kommer in på salen. Klockan fem på morgonen är en helt annan femma. Vaknade till slut av att Gullet ruskade om mitt ena ben. Trött trött trött började jag mata Sebastian. Gullet tittade på mig oroligt och fråga om jag klarade av att hålla mig vaken. Det gjorde jag med viss viljeansträngning. Somnade om vid sex och fick sova till åtta då morgonpasset kom och jagade upp mig. Då är det vägning och matning igen.

Sebastian är aldrig så nöjd som när han får slippa blöjan ett tag och ligga helt naken.

 När vi ska väga Sebastian så är det nakenvikt de vill ha. Så av med tröja och blöja och upp på vågen. I samband med det så passade de bra att ta en bild på hans ärr. Det är fortfarande ganska rött men det bleknar säkert med tiden.

Här ser man Sebastians ärr efter operationen tydligt. De två runda ärren under det stora är efter dränet.

Nöjd Sebbe kollar in Pingu-mobilen som hänger ovanför sängen.

Efter maten klockan åtta så ska Sebastian fasta eftersom de eventuellt ska ta bort lungdränet på eftermiddagen. Så nu är blir det lite uppehåll i rutinerna fram tills dess att de bestämt sig.

Klockan nio kom Lotta med frukost som vi äter tillsammans. Hon har plockat med sig lite godsaker från hotellets frukost, bland annat kokta ägg som de inte har här på avdelningen. Vi brukar även göra smörgåspaket som vi kan ha som mellis senare på dagen. Det blir bara ett lagat mål mat om dagen för att spara lite pengar. Vi har kört yoghurt eller fil med smörgås istället.

Halv två så kom två sköterskor och hämtade oss för en röntgenundersökning. De vill undersöka Sebbes lungor för att kunna besluta sig för borttagning av lungdränet eller inte. Vi är vana vid att de kommer till salen på biva och röntgar men nu får vi packa ihop Sebastian i vagnen och rulla iväg till röntgenavdelningen.

På väg in till röntgen.

 När vi kommer in i undersökningsrummet så lägger de upp honom på en brits under kameran. Den ser gigantisk ut i jämförelse med lilleman. Sebastian är duktig och protesterar inte alls. Jag och Lotta hjälps åt att hålla i armar och ben så att han ligger precis så som röntgensköterska vill.

Liten Sebastian under stor röntgenutrustning.

Senare på eftermiddagen bestämmer de sig för att det är ok att ta bort dränet. Eftersom Sebastian har fastat så har sköterskorna satt ett glukosdropp på Sebbe. Det går via en av PVK-ingångarna som han har i fötterna. De har suttit där i en vecka nu och har varit tröga att få igenom något de senaste dagarna. Infusionspumpen larmar hela tiden om att mottrycket är för högt. Minst tio gånger får sköterskor komma in och fixa med den. När Lotta ska kolla om slangen har knycklat sig så ser hon att Sebastians underben och fot är alldeles uppsvällda. Förskräckt larmar hon och en sköterska konstaterar att venen som nålen sitter i har gått sönder. All vätska, ca 40 ml, som skulle in i Sebastians blodomlopp har tryckt ut i benets vävnader istället. Lotta blir irriterad, så där som bara Lotta kan bli, över att ingen av sköterskorna som startade om pumpen tog sig tid att kolla hans ben när de vet att infarten var dålig redan från start. Hon behärskar sig men jag ser på henne att hon är skitsur.

Den andra PVK:n fungerar inte heller så han få klara sig utan dropp. De kommer att sätta en ny infart i hans ena hand då de tar bort dränet. Det sker sent på eftermiddagen. Vi rullar upp Sebbe i vagnen till op. Det är narkosläkaren Anders som vi känner sen tiden på BIVA som ska utföra ingreppet. Vi får inte vara kvar utan väntar på salen så länge.

Efter ett tag kommer en sköterska och säger att de är klara och att Sebastian ligger på uppvak. Bara en av oss får gå upp dit och hämta honom. Innan han får komma ner till salen igen så ska de röntga honom igen. Den här gången kommer de till uppvak och tar bilderna där.

Nu när jag sitter och skriver dessa rader så har han precis kommit tillbaka och får nu ett efterlängtat mål mat. Han måste vara helt utsvulten stackarn. Så nu är han av med nästan alla slangar. Han har fortfarande dropp men det kommer de nog ta bort under kvällen. Sen är det bara sonden genom näsan som är kvar. Den blir nog kvar några veckor framåt tills dess att han klarar av att äta vanlig mat igen.

//Kennet

Tjenare mannen! Tror du dig veta hur det är att föda barn

Sebastian sover och vi har precis ätit frukost. Under tiden så uppdaterar vi oss på våra digitala virtuella och sociala mötesplatser (läs Facebook). Någon av Lottas vänner på Fejjan har lagt ut en länk till en video som bara måste spridas vidare. Det är ett par barnmorskor från helvetet som uppfunnit någon typ av diabolisk maskin som kan simulera värkarbetet under en förlossning. De kopplar upp två killar till sin utrustning via elektroder som fästs på magen. Sen får de utstå förlossningsvärkar i två timmar. Nu kan det vara så att jag och Lotta har en ovanligt vrickad humor men vi garvade gott åt de två stackarna. 

Se videon här på Jezebel.com (De talar nederländska men det spelar ingen roll).

//Kennet

Första dagen på 67:an

När jag satte mig ner för att skriva dagens inlägg så var det med känslan av att ingenting hänt värt att berätta om. Det är naturligtvis helt fel. Just det att ingenting dramatiskt hänt borde vara det allra bästa som vi kan berätta om. Vi bara existerar just nu, insvepta i rutinernas trygga famn. Det är mat var tredje timme. Byta blöja. Ta upp i famnen och bara sitta och mysa. Ibland kommer någon blå eller vitklädd människa in och delar ut mediciner elller kontrollerar andning, puls och syresättning. Ett spya per dag verkar också ingå i rutinerna. Det är väl det mest dramatiska som skett idag. Då fick barnskötaren ta fram "oliven" och suga rent näsan vilket inte var speciellt populärt. Sebastian skrek sig illröd och somnade sen tvärt av ansträngningen. Just nu när jag sitter och skriver har han blivit rentvättad från topp till tå och har legat en timme i Lottas knä med stora nyfikna ögon. Härligt när han är vaken.

En trött liten krabat.

Åsa, en av läkarna från BIVA var precis inne och hälsade på oss. Det var hon som arbetade den dagen de satte dränen på Sebastians lungor och fick se den dramatiska vändningen av hans tillstånd. Hon ville bara träffa oss och se Sebastian en gång till innan vi försvinner iväg eftersom hon inte jobbade när vi gick igår. Vilken fantastiskt engagerad och härligt tjej. Hejja Åsa säger vi :)

Åsa, en av flera underbara läkare på BIVA.

 På ronden idag så fick vi lite mer information om vad som ska hända framåt. De kontrollerar dränet dagligen och väntar på att det ska sluta komma lymfa. Vätskan som sipprar ut ska klarna och bli mer lik urin än mjölk. När de bedömer att det sluta läcka lymfa så kommer de ta bort dränet. Sebastian ska sen fortsätta äta Monogen kost i tre veckor men successivt blanda in vanlig modersmjölk mot slutet av den perioden. Vi ska vara kvar här på observation ca fem dagar efter att de tagit bort dränet. Sen kommer vi få åka hem men kanske passera Astrid Lindgren en dag eller två för att de ska få en bild av Sebastian då de kommer ansvara för uppföljningen av honom i många år framåt.

Avslutningsvis tre bilder på Sebbebebben, två från idag och en från i förrgår.

Han älskar att ligga så här med armarna upp mot öronen.

Tittar intensivt upp på sin mamma Lotta

En bild tagen för ett par dagar sedan men han är ju så söt med sin stora stora napp.

//Kennet

Så har han äntligen kommit

Den fjärde januari klockan 01:33 så föddes Sebastian Clas Neo Löfwall Björkman på Lunds Universitetssjukhus. Det gick med en väldig fart, endast sex timmar från att vattnet gick i lägenheten vi fått låna i Lomma. Det här inlägget kommer sammanfatta allt som hände under förlossningen och timmarna efter.

Låt oss börja där vi slutade senast. Jag nervöst plitande på vår iPad i förlossningssalen och Lotta nersjunken i en fåtölj med sammandragningar.

3 januari 2013 klockan 20:45

Ingenting händer till en början. Barnmorskorna ringer till barnjouren och meddelar att Sebastian är på väg eftersom de behöver stå beredda att ta emot honom. På övervakningsmonitorn ser vi Sebbes hjärtrytm och Lottas sammandragningar. Det är ungefär 4-5 minuter mellan varje sammandragning men inga riktiga värkar ännu.

21:30 så kommer värkarna igång på allvar. Lotta varvar mellan att sitta i fåtöljen, toaletten och i sängen.    

23:00 så ville barnmorskan att Lotta skulle ligga i sängen eftersom hon hade svårt att slappna av och kände sig yr. De kontrollerade henne och hon var nu två cm öppen. Hon har haft lustgas ett tag men för att hjälpa Lotta att slappna av bättre så får hon en spruta Petidin som är ett smärtstillande och avslappnande medel likt morfin. 

00:30 Lottas värkar kommer nu tätt. Barnmorskan undersöker henne och konstaterar att hon är åtta centimeter öppen och att det är dags för barnet att födas. De kallar på neonatalläkarna och efter ett tag så är rummet fullt med folk och apparater. Lotta skriker så att taket nästan lyfter och barnmorskan ber henne att hålla luften och pressa istället för att skrika. Lotta stirrar på henne med en blick som om hon vill mörda henne men den här gamla rutinerade barnmorskan låter sig inte skrämmas utan säger bara till på skarpen att nu måste barnet ut.

01:30 så kommer en jättevärk och barnmorskan försöker sakta ner krystarbetet lite men det går inte. Plötsligt så ligger han där på sängen. Han skriker direkt och är alldeles underbar.
Barnmorskorna torkar av honom och jag får klippa av navelsträngen. Sen får han ligga på mammas bröst ett kort ögonblick innan Neo-läkarna tar över. Det är en fantastisk känsla att se honom ligga där och vi är bägge två lättade över att allt ser ut att ha gått bra.

Sebastian på Lottas bröst

Neo-läkarna undersöker honom snabbt samt väger och mäter honom. 50 cm lång och 3080 gram. Sedan stoppar de ner honom i en kuvös och tillsammans med mig transporterar vi honom den korta vägen in på neonatalavdelningen som ligger precis intill förlossningen. Under tiden tar barnmorskorna hand om Lotta på förlossningen.

Efter att jag sett att Sebastian blivit inskriven på Neo-avdelningens sal 4 och att allt ser bra ut så går jag tillbaka till Lotta på förlossningen. Där har de precis blivit klara och hon är orolig över vad som har hänt men blir lugn när jag berättar. Vi får låna en rullstol och tar oss med hjälp av den tillsammans till Neo och Sebastian. Vi sitter med honom fram till 06:00. Det görs flera undersökningar under natten, både EKG och Ultraljud. Under tiden kardiologen undersöker honom med ultraljud så går vi tillbaka till förlossningssalen. Kardiologen kommer dit efter att undersökningen är klar och berättar lite om läget. Allt ser ut som de diagnosticerat i fosterlivet så inga överraskningar. Vi går och lägger oss rejält utpumpade bägge två och får sova två timmar innan nästa dag börjar.

Nu är det dags

Klockan 19:30 den 3 januari så gick vattnet. Vi kom ner till Lomma igår kväll och hade alltså precis installerats oss i lägenheten vi fått låna. På eftermiddagen idag var vi på kvinnokliniken i Lund och träffade barnmorskan Valentina och Förlossningsläkaren Dag. De ville att vi skulle planera in ett kejsarsnitt till den nionde januari för att kunna optimera planeringen kring födseln. Så gick det med den planen. Sebastian har brått och det är bara för oss andra att anpassa oss.

Klockan 20:30 kom vi in till förlossningsavdelningen där en undersköterska mötte oss och tog hand om Lotta. Nu sittter Lotta i en skön fåtölj här bredvid mig på förlossningssalen med ultraljudspaddlar på magen. Det är inga värkar ännu men det kan tydligen dröja ett tag. Vi har blivit lovade att få stanna här i alla fall och det känns skönt.

Ont men lycklig ändå

Vi får se när jag hinner uppdatera bloggen nästa gång. Det är nervösa fingrar som plitar ner dessa rader på iPaden.

//Kennet