fredag 11 januari 2013

Vårt första bakslag

Skriver några rader från dagrummet. När vi kom till BIVA på morgonen så var det med tillförsikt och en ganska bra känsla eftersom allt sett så bra ut igår. Eftersom han gjorde sig av med vätska i kroppen så bra så hade läkarna uttryckt en förhoppning om att morgonens lungröntgen skulle se bättre ut. Det gjorde den inte. Tvärtom såg den mycket sämre ut. Lars visade oss röntgenbilderna och då det igår hade varit små "dimmiga" partier som visar på vätska och täta lungor var det på morgonens bilder mycket större partier. Det var chockartat och oväntat. Vi fick gå ut i korridoren en stund för att lugna ner Lotta som såklart blev jätteledsen.

Jag fick prata en stund med Lars som förklarade att de inte riktigt förstår varför hans lungor inte blir bättre. De har ett par misstankar som de undersöker. Den ena är att det är den stora operationen som tagit hårt på Sebastian. Det går inte att göra så mycket åt i så fall, det är bara tid som kan läka honom. Det andra de undersöker är om de har missat förträngningar i de vener som försörjer lungorna med blod. Det är i så fall inte bra. Kardeologen var uppe och gjorde ett ultraljud för att se om de kan utesluta det. Det är svårt att komma åt och få bra bilder men hon såg ingenting som tyder på att så skulle vara fallet. Det lutar nu åt att de bara ska låta tiden gå och se om det blir bättre. Nya bilder ska tas imorgon.

Han har också kalciumbrist. Det kan bero på att det är något problem med brässen, ett organ i kroppen som på något sett har med kalcium i kroppen att göra. Om man har Catch 22-syndrom eller 22q11 som det också kallas så är det vanligt. Nu har vi redan gjort ett sånt test i fosterstadiumet och de är nästintill 100% träffsäkra så det är inte troligt att han skulle ha det problemet. Dessutom så såg brässen bra ut vid operationen enligt Lars. Men för säkerhets skull så tar de nu ett nytt prov. Det kommer vi få svar på efter helgen. Nu ger de honom kalciumtillskott och D-vitamin som hjälper kroppen att ta upp kalciumet.

Det ser ut som om vi kommer bli kvar här på intensiven betydligt längre än vad vi hade förväntat oss. Det är bara att bita ihop och se framåt. Det ska gå bra!! Vi var inne i Lunds domkyrka nu på dagen när vi var på lunch och tände då ett ljus för Sebastian där. Ingen av oss är överdrivet religiösa men det kan aldrig skada.

//Kennet