söndag 13 januari 2013

Söndagsfin Sebastian

Här har söndagskvällen precis börjat. Klockan är halv åtta och vi har kommit tillbaka efter en stunds vila på hotellrummet. Vi var bägge två jättetrötta idag, det är väl all anspänning som börjar ta ut sin rätt. Efter att sebastian fått vara uppe utan andningshjälpen i Lottas famn så sa personalen åt oss att vi borde gå och sova ett par timmar. Sköterskan sa att de har sett hundratals föräldrar i vår situation genom åren och att de lärt sig se när det är dags att ta en paus.

Sebastian med ett förundrat ansiktsuttryck. Han kanske bajsar lite?

När vi kom in på rummet så har Sebastian sin tredje andningsövning för dagen. Denna gång får han ligga kvar i sin säng men utan sin NIV på sig. De har en liten tratt med syrgas strömmande ifrån som ligger framför hans ansikte. Den hjälper upp syresättning men själva andningen måste han sköta själv. Han hade legat så i tio minuter när vi kom och sov gott utan tecken på ansträngning. Saturationsmätaren visade på 100 % syresättning vilket är fantastiskt bra. Hejja hejja!!

Lotta tittar lyckligt på Sebastian.

Det är bra även för Lotta att få hålla om honom lite och känna hudkontakt. Det är nu nio dagar sen han föddes och tiden som vi fått lov att hålla i honom kan räknas i minuter. Det var någon som i en kommentar sa att sjukhuset successivt lämnar tillbaka barnet till föräldrarna. Det känns precis så. Sjuksystrarna tar hand om det mesta men vi får lite mer tid tillsammans med honom dag för dag. Jag längtar verkligen efter att få gosa med honom. När han är frisk ska jag ta ikapp den här tiden och lite till.
Bilderna är tagna på dagen idag under hans andra andningsträning. Det är så härligt att se hans ansikte utan masken.

Sebastian får vara utan sin andningshjälp en stund.

I dag har Lotta varit ganska ledsen igen trots alla framsteg. Hon förstår rent intellektuellt att allt går bättre och bättre men känslomässigt är det jobbigt. Hon saknar att få ha honom hos sig och det går inte att göra något åt just nu. Jag försöker trösta henne och se till att hon äter och sover ordentligt. Det är inte lätt att vara nybliven mamma och inte få rå om sin lilla bebis mer än korta stunder.

Sovande Sebastian i sitt mörkertält (örngott)


Nu är det dags för att gå in till dem igen för att se hur det går med andningsträningen. I morgon är det vardag och sjukhuset kommer till liv igen. Det är lite sömnigt på helgerna. Vi får se om det blir några spännande framsteg då.

//Kennet

8 kommentarer:

  1. Heja, Heja! Grattis till lille Sebastian och vad skönt att läsa att allt går åt rätt håll! Har precis hittat din blogg. Åsa Lindell visade mig den när jag frågade om hon visste något om hur det gått för er. Nu är det ett måste att läsa den och se hur det går!
    Hälsa Lotta! Kan inte ens sätta mig in i hur det skulle kännas att inte få vara nära sin bebis hela tiden, otroligt starkt jobbat!

    Hälsningar
    Josefine (från jobbet ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, kul att du hittat hit. Lotta hälsar tillbaka. Hälsa alla på "kneget" att vi mår bra och längtar hem :)

      Radera
  2. Vilken blick killen har! Bilderna är underbara och det känns som en ynnest att få vara med på er resa så här via en skärm. Tack och tusen kramar hela tiden. Klappa Sebbe från oss.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är den fin :) Tack för att du skriver. Det är långtråkigt här emellanåt och då är det så himla roligt att få läsa lite kommentarer. Pussa Felix och Juni från oss.
      Kram

      Radera
  3. Vad skönt att ni har en sån liten kämpe som lyckas fixa till lungorna och nu kan andas själv emellanåt! Det är en lättnad att läsa om alla framstegen.
    Jag hoppas att ni snart får komma ner på sal. Då brukar man få kunna hålla i lillklimpen ett par timmar i taget, tills man domnar bort i armar och ben. Då får man tanka upp på närheten. Trots all förjävlig tid när Frida var så dålig att vi inte kunde ha henne i famnen så är det ändå mest all den där tiden som vi faktiskt hade henne i famnen som jag minns bäst. Det fanns ju inga andra måsten på sjukhuset (förutom sonda, pumpa, byta blöja och allt som skulle ske var tredje timme) så det blev mycket kvalitetstid också. Jag hoppas att ni snart får det också. Tills dess. Håll ut, gråt, ät, promenera, vila...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för den fina kommentaren. Det är verkligen supermys när han får komma upp till en. idag har han blivit av med NIV:en och sin kissekateter och då är det mycket lättare att hantera honom. Nu när oron börjar lätta så går adrenalinnivån ner och man blir avgrundstrött. Så ikväll blir det tidigt i säng.

      Radera
  4. Nej det är inte lätt att vars nybliven mamma utan ayt få vara med sitt barn det är något som är svårt att förklara och svider i hela kroppen när jag tänker på det. Håller tummarna för er o er kamp käma på!

    SvaraRadera
  5. Nej det är inte lätt att vars nybliven mamma utan ayt få vara med sitt barn det är något som är svårt att förklara och svider i hela kroppen när jag tänker på det. Håller tummarna för er o er kamp käma på!

    SvaraRadera