söndag 6 januari 2013

Första dagen på neo och biva.

4 januari 2013 klockan 08:30

Vi vaknar upp på förlossningssalen av att personal kommer in med frukost till oss. Inte vilken frukost som helst. Champagne (cider), flagga, kaffe och goda smörgåsar. En liten gest men väldigt uppskattat.



Vi äter lite och går sedan in på Neo för att sitta tillsammans med Sebastian. Han har det lite jobbigt med andningen och låter lite, han "gruntar" som personalen kallar det. På förmiddagen så görs ett nytt EKG och  ett ultraljud. Vid ett-tiden så tar vi oss ner till patienthotellet och checkar in där. Egentligen skulle Lotta få ligga ett tag på avdelning 44 men där är fullt så vi flyttar direkt till hotellet.

På hotellet äter vi lunch och installerar oss på rummet. Dag som är överläkare på kvinnokliniken ringer och berättar att de flyttat Sebastian från Neo till barnintensiven, BIVA, på grund av platsbrist. Det är på BIVA som Sebastian kommer att ligga efter operationen så det känns ändå rätt bra. Efter att ha vilat en stund på rummet så går vi upp till honom där.

Vi blir mottagna av personal som berättar vad som skett sen sist och de går igenom all övervakning och vilka mediciner som ges till honom. De är verkligen underbara och tålmodiga med oss. De förklarar om och om igen och tröstar när vi blir ledsna. Denna dag är en riktig berg och dalbana känslomässigt. Vi har sovit för lite och är mer än lovligt labila i humöret.

På kvällen får han för första gången efter förlossningen komma upp en stund på Lottas bröst. Det en hel del trasslande med sladdar och slangar för att få det att fungera.

I Lottas famn för första gången

Det är fem elektroder på hans bröstkorg som mäter andningsfrekvens och hjärtfrekvens. Det är givare på en av händerna och ena foten som mäter hans syresättning i övre och undre kroppshalva. Han har två "portar" genom naveln. Det är ingångar för mediciner och alla blodprover tas genom dessa. Blodtrycket mäts också kontinuerligt. Eftersom han inte orkar amma själv så är det också en sond som går genom näsan och ner i magsäcken. Genom den ger de mat i form av modersmjölksersättning.

Sebastian i sin sjuksäng

All information visas på en display ovanför sängen. Varje värde som mäts har gränsvärden, både ett övre och ett undre, som om de passeras utlöser ett larm. Det är larm i stort sett hela tiden. Personalen kvitterar dessa utan att visa tecken på att det är "farligt". Det är tydligen läkarna som sätter larmgränserna och sköterskorna som avgör om det är allvar eller inte. Dessutom verkar en del av givarna vara känsliga för yttre påverkan så när vi fibblar runt med honom så utlöser det också larm. Jag skulle önska att man till slut skulle bli van med allt blinkande och pipande men så här långt har det inte skett. Så fort det börjar larma tittar jag oroligt på displayen och sen sköterskan. Ibland så "pausar" de larmfunktionen. Då är allt tyst i ett par minuter men då oroar man sig istället för att han inte är larmad.

Dessvärre så började det andra barnet på rummet skrika efter en stund och det blev väldigt stressigt i rummet. De lade därför tillbaka Sebastian i sin säng.

Vi fick även en pratstund med Jonas, en av anestesiläkarna på avdelningen. Han berättade om vården på BIVA och vad vi kunde förvänta oss av dagarna fram till operationen som är bestämd att ske på måndag. Vi kommer i morgon få träffa kirurgen som ska genomföra operationen och även en av kardiologerna från avdelning 67 där han kommer att vårdas efteråt.

Vi drar oss tillbaka till hotellet sent på kvällen och sover en hel natt även om sömnen inte är av bästa kvalité. Det märks att man bär på en hel del stress och oro.

En sista bild av Sebastian innan vi ger oss för idag.



//Kennet